Dagar av saknad

Studentskivan blir en ljuspunkt. Det är så skönt att bara få ge till ett av barnen, att fira henne tillsammans. Gemenskapen i familjen, både den närmaste och den utvidgade, är det som gör att vi överlever. Festen blir så himla fin och Eos strålar som en sol. Vi är så stolta över henne, att hon trots allt kunnat kämpa sig fram till den här stunden – och med bravur. Hon lade all sin viljestyrka och sitt fokus på att klara det här. Det fanns mörka och svåra stunder under hela våren men vår Eos är en liten tiger och hon klöste livet tillbaka. Och nu blir hon hissad, i sin vita klänning och studentmössan, medan alla hurrar. Alla som är där. Skumpan flödar och vår trädgård är full med minglande släktingar och vänner. Svågrarna är med och det märks att Didi trivs, det gör mig glad att se henne prata animerat med sina farbröder. Allt som allt en fin kväll. 

Och efter studentskivan landar jag igen i ånger och längtan. Jag försöker få energi genom att arbeta, för det brukar fungera för mig. Men som min situation är nu hjälper inte jobbet, tvärtom. I början av juni är det ganska lugnt på jobbfronten: min vikarie har tagit ledigt och planerar att lämna kommunen. Som jag uppfattar det blåser det kalla vindar. Jag funderar på om jag ska göra samma sak. Under tiden är det en tredje person som hoppar in och ska stötta på min post. Ha ha. Jag och mina medarbetare gör allt jobbet, hon har uppdraget på papperet. Men hon är trevlig och vi trivs ihop. Dock lägger jag dubbelt så mycket tid på att stötta henne som det skulle ta att bara göra jobbet själv. Och fortfarande bryr sig min arbetsgivare inte om hur jag mår. Så jag får själv hålla i min rehabilitering och kallar hr-strategen till ett möte i slutet av månaden.

Ute blåser sommarvindar, det är en solig juni. Vid den här tiden förra året… Vid den här tiden förra året levde Bella. Och åh, vad hon hade längtat till sommarlovet! Två dagar efter att det börjat blev hon sjuk. Hon hade jätteont i halsen och feber. Vi var på vårdcentralen och tog ett covid-test. Det var väldigt dramatiskt med en specialingång mot parkeringen och personal i vita overaller och stora visir som petade henne i näsan. Testet var negativt. Hon fick pencillin mot halsfluss, som man trodde att det var istället. Odling togs men vi fick aldrig svar. Ett par dagar senare var hon plötsligt helt frisk igen. Infektionen lämnade lika fort som den kom. Äntligen kunde lovet börja på allvar: övernattningar hos vänner, bad från Långa bryggan, sena kvällar med bus och spring. Hon började bli stor den sommaren. 

I början av juni 2021 får jag ett brev från en forskare jag känner. Jag hade glömt det nu, men två månade innan Bella blev sjuk blev hon intervjuad för ett forskningsprojekt. Livia skriver till mig:

“Jag har tänkt mycket på dig och din familj och er fruktansvärda förlust av Bella. Jag är så glad att jag fick möjlighet att träffa henne, det var en så rolig intervju. Först var vi lite nervösa båda två, men jag tyckte att vi snabbt fick jättefin kontakt. Bella hade ett så underfundigt sätt att svara på frågorna, med sin speciella humor. Intervjun inleddes med några standardfrågor om den närmaste släkten. Många barn svarar rätt enstavigt med ett enkelt ja eller nej på de frågorna men inte Bella! På frågan om hennes mormor eller morfar var födda i Sverige svarade hon till exempel: ”Det tror jag! Annars skulle jag bli väldigt förvånad över att ingen sagt något till mig!” Hon var stolt över att ha så många mor-och farföräldrar och bonusar i sitt liv och jag fick intrycket att hon var väldigt nöjd med sitt liv och visste hur värdefull hon var för er alla i familjen. Bella gjorde ett starkt intryck på mig med sin sprudlande energi och jag kommer alltid bära med mig mötet med henne.

Det har varit väldigt fint och värdefullt att ta del av hennes tankar om att vara bonusbarnbarn och jag hoppas att vi kan få ha kvar intervjun med henne i projektet. Om ni inte vill det är det bara att säga till.”

Det behöver knappast sägas, att jag blev rörd till tårar av brevet. Livia hade inte träffat Bella före intervjun och visste inget mer om henne än det som kom fram vid intervjun. Det hon uppfattade och återger är ändå så nära min egen bild av mitt barn. För Bella var sann, hon var sig själv fullt ut. Livia är inte den enda som har drabbats av Bellas godhjärtade och reflekterande natur, snarare måste man fråga sig hur någon någonsin skulle kunna missa den. Alla som mötte henne måste ha sett den och om de inte har uppfattat den är det för att de har valt att blunda. Hon gör mig alltid stolt; det är en förmån att få vara hennes mamma. Jag torkar tårarna, jag läser mina brev, sorterar vårt liv och får hushållet att gå runt: alla får hemlagad mat och rena lakan. Avgrunden är min.

Vi väntar hela tiden, väntar på att få svar på vad som hände vårt barn, väntar på att jorden ska lägga sig över graven så att stenen kan resas, väntar på att vakna till en parallell värld där Bella inte blev sjuk, där hon är kvar med oss. 

En natt drömmer jag en skarp och tydlig dröm. Oftast är jag bara förlorad i ett töcken, bortdomnad av Propavan för att inte vakna under småtimmarna. Men den här natten drömmer jag att familjen går på husvisning. Det är Maken, Diddi, Eos och jag. Huset är en liten hästgård som ligger avsides på landet. De andra tittar runt i huset. Jag går ut. Runt omkring finns bara väldigt grönt gräs och en väldigt blå himmel. För övrigt är det tomt. Jag går runt till husets baksida och där finns ett vatten, som en vallgrav. Ute i vattnet simmar en kvinna, mot huset. Bara huvudet sticker upp och hon är en bit bort men jag uppfattar att hon liknar mig. I vattnet simmar också en flock vargar och de är ute efter henne. Men hon verkar inte ha sett dem. Jag ropar och då vänder en av vargarna om, den som är närmast stranden och mig. Jag börjar springa mot husets bakdörr, som ligger ovanför en brant slänt. Vargen springer efter mig och flera andra har börjat vända, de också, men de är långt efter. Jag kämpar uppför slänten men jag förstår att jag inte kommer att hinna. Ett kort ögonblick tänker jag efter. Jag vill inte göra det här men jag är tvungen. Jag vänder om och får tag i vargens bakben, som jag lyfter den i. Sedan slungar jag den mot marken, om och om igen och det är fullkomligt vidrigt. Blod och benbitar sprids över backen. Flocken stannar upp. Jag släpper resterna av djuret och tar de sista sprången mot dörren, till tryggheten. Väl inne vill jag inte berätta för familjen vad som hänt. Jag skäms över att ha dödat en varg. Vargen var bara varg, den kunde inte annat. Jag valde att döda den. 

Min psykolog är fascinerad av drömmen. Hon undrar hur jag själv uppfattar den. Jag svarar att det jag uppfattar är att det är vidrigt att leva men jag måste. Hon tycker förstås att det är intressant att jag inte pratar med familjen om det här i drömmen heller. Det sitter djupt. – Vad tror du om landskapet då? – Jag tror att det är den andra världen, dödens plats. Ibland i mina drömmar, jag kan bara minnas ett par, tre gånger nu, är jag någonstans öde och det känns så där som det gjorde utanför huset. En plats med en damm med ödlor och ett gult solljus. En slätt som aldrig tar slut. Det är total stillhet i de drömmarna. 

Det är ett år efter den stora befrielsen: skolavslutningen i sexan när Bella äntligen kunde lämna sin trista klass. Jag ser henne framför mig i vit spetsklänning och svarta Dr Martens med stålhätta, som hon ärvt av mig. Dem köpte jag i Göteborg någon gång på 90-talet till ett bra pris, så jag måste slå till, fast de var en storlek för små redan då. Tur att de passar Bella perfekt! Från och med nu är de hennes favoriter. I samband med skolavslutningen skriver jag ett brev till Bellas lärare.

Jag vill att de ska veta hur de har svikit min dotter och jag hoppas att de ska lära sig och bli bättre. Så jag skriver ett brev där jag berättar hur hon upplevde det när de såg trakasserier men inte agerade eller när de hörde trakasserier och bortförklarade att Vilgot “inte vet bättre”. Så han fick mobba en klasskamrat för hennes läggning för att lärarna låtsades att det berodde på att han inte förstod bättre. De godkände mobbningen och trakasserierna genom att de inte gjorde något. När de gjorde det var det ytterligare en kränkning mot den som blev utsatt. Och när de inför skolavslutningen gav alla eleverna olika medaljer med små personliga epitet som de tyckte passade, då valde de att utse den elakaste tjejen till “klassens solstråle”. Bella upplevde det som ett hån och det var säkert flera i klassen som också kände så: alla som någon gång blivit utfrysta eller fått lögner spridda om sig.  

Därför skriver jag brevet. När jag läser det högt för Bella ler hon, nickar och säger att hon tycker det är bra att gör det här. Men jag skickar det aldrig för precis innan jag ska göra det får jag ett annat brev, ett från Bellas lärare, som handlar om hur fint och lärorikt det har varit att ha just Bella som elev och hon listar många av Bellas fina egenskaper. Det är till just henne jag tänker skicka vårt brev och nu blir det helt omöjligt för mig. Bella blir besviken. Jag skäms och jag ångrar mig förfärligt nu. Och efteråt, när lärarna kommer med blommor, då känns det så svårt. Jag vill inte ha deras blommor. Det enda jag vill är att de skulle ha gjort ett bättre jobb så att Bellas sista år i livet hade varit lyckligare. För hon mådde väldigt dåligt av den behandlingen som hon fick i klassen hon gick i då, i femman och sexan. Så klart önskar jag också att jag hade gjort mer, agerat starkare, och det är säkert en av anledningarna till raseriet inom mig. 

Sista helgen i maj deltar Kompis och jag i träningshelg för en hopptränare som jag gillar. Men det blir lite för mycket för oss. Kompis känns spänd och jag är ett kalejdoskop av förnimmelser och ofärdiga tankar. Inom mig känns jag död, utåt verkar jag nog lagom käck men jag har inte omdöme att avgöra det egentligen, samtidigt finns de där någonstans ändå: alla de där känslorna som jag klipper av. Vi är på anläggningen där vi stod med den första egna ponnyn, den som tjejerna delade. På ridbanan där de turades om, bredvid fälten där de red över stubben, Diddi och Bella, i en lycklig tid. I ett annat liv. När jag ska köra hem på söndagen börjar jag se skimmer med vänster öga, precis när jag sätter mig bakom ratten efter att ha lastat Kompis i transporten. Det är aura, ljusfenomen som jag ser innan ett migränanfall. Men jag vill bara därifrån och det är nära till vårt stall, så jag kniper igen med vänsterögat, backar ut och vänder transporten och kör enögd hem.

Jag vaknar på morgonen, efter en dröm. Bilden jag har i mitt huvud är Bella och jag, vid randen av en stäpp. Gräset är gult, torrt och bränt, nästan orange. Himlen är röd. Alla färger är varma. Vi står där, sida vid sida, vända mot horisonten. Bella är lite kortare än jag och vi har uppsatt hår, någon sorts rockar, och på ryggen bär vi våra svärd. Vi ska korsa stäppen och döda monstret. 

När jag en dag kommer ut från mataffären och korsar parkeringen, hör jag någon ropa mitt namn. Jag vänder mig om och där står Unni, en gammal stallkompis. Vi säger de vanliga fraserna och så kommer frågan om hur det är med familjen. Jag kan inte ljuga och det kan inte Unni heller. Jag har förlorat Bella och hon har förlorat sin make. Vi finner varandra i sorgen och de kommande månaderna rider vi ut tillsammans flera gånger och trots att vi har varit med om olika förluster, har vi många gemensamma upplevelser. Men där och då, i maj, slår det mig ännu en gång, att vi är som ett annat folk, vi drabbade. Vi möts och vi vet så mycket redan utan att ha sagt något. 

Samhället har börjat öppnas upp igen och man pratar mycket om vad man kommer att göra nu, “efter pandemin”. Media skriver som om allt vore över; som om allt som har hänt nu är borta. Det är förstås bra för ekonomin, för jobben, för skatteintäkterna, att vi tänker så. Människan är i grunden optimistisk, annars skulle vi inte orka. Men för mig känns det som ett hån. Det går aldrig över. Dessutom tror jag att pandemin kommer att fortsätta ett tag till, för att viruset hela tiden visar sig vara värre än vi trodde. Min läkare säger inget än men han noterar. Den mörka världsbilden, den stelnade mimiken och den stilla blicken. Så småningom, under hösten, lyfter han det: han menar att jag är deprimerad. Men min psykolog säger att det är sorg, att det kan se likadant ut. Sorg är ingen sjukdom. Nej,tänker jag, den är en del av livets villkor. Vi måste leva med den.

Sent på kvällen sitter jag vid graven. Jag har cyklat dit med musik i lurarna. Musiken, det är band som Bella gillade eller skulle ha gillat, om hon bara fick en chans att upptäcka dem. Mina barn kan rader av Ramones lika självklart som barnramsor. “Hey ho, let’s go!” Hon gillade Green Day och jag ville ta med henne på deras spelning i Köpenhamn. Jag sätter mig vid graven och tänker på Wake Me Up When September Ends, låten som Billie Joe skrev om sorgen efter sin pappa.  Jag bävar inför september. Bella skulle ha fyllt 14 år på månadens sista dag. Mörkret faller och jag sitter där och tänker på var hon borde ha fått vara nu, ute med Moa eller repat med bandet eller åkt inlines. Jag tittar mellan trädtopparna och ser en stjärna stiga från horisonten och stanna i söder.

En bra sak är på gång. Faktiskt helt fantastisk, med tanke på omständigheterna. Eos ska ta studenten. Hon har bett mig arrangera firandet och det känns väldigt fint att jag får göra det. Det är en stor sorg i mig att jag aldrig kommer att få göra det för Bella, något jag måste hantera hela vägen medan jag förbereder firandet. Men det värmer mig att få göra något för Eos, något betydelsefullt. Förberedelserna ger mig också en chans att lär känna hennes mamma lite bättre och det visar sig vara en bonus (oavsiktligt sammanträffande av ordval i bonusfamiljen). Jag kan också lägga tankemöda och energi på något konkret och konstruktivt, där jag planerar menyer och räknar stolar. En hemsida kommer upp så att det ska bli lättare att kommunicera ut information om utspring med mera. Jag delar lite bilder och gör en tävling med. Det är mysigt att pyssla om barnen, på olika sätt. 

På jobbet planeras en personaldag. För en gångs skull agerar jag inte reseledare, eftersom jag är deltidssjukskriven och inte har chefskapet. Min vikarie tar inte heller rollen. Vi har ett möte och det är trevligt men hon känns lite frånvarande. Politikerna var elaka i nämnden och gav henne bakläxa i ett ärende som borde ha varit enkelt. Nu blir det förseningar i bidragsutbetalningarna till studieförbunden, eftersom inget beslut om tilldelning är taget. Jag är lite frustrerad men jag visste redan innan att mitt uppdrag är svårt. Personaldagens utflykt planeras det här året av medarbetarna själva och den blir riktigt lyckad. Vi har så himla trevligt tillsammans, där vi går på stadsvandring i Malmö, och på lunchen boktipsar vi varandra och äter buffé. Min vikarie har fått förhinder. Det är lite synd, för hon missar allt. 

Maj är en grön månad med fågelsång. Koltrastarna sjunger tidiga morgnar och det är en sång som fortsätter genom tiderna, oavsett vad som händer i våra liv. Rapsen går i blom, doftar som honung och plastic padding, och lika snabbt som den har slagit ut har den blommat ut. Jag ser allt det här och jag känner förtvivlan. Prästen hade sagt något om det här redan i vintras, att tidens gång gör ont. Hon har förstås rätt och hon har ju sett det här så många gånger som själasörjare. Men jag tänker samtidigt att tiden är ingenting. All tid är samma tid. Det händer samtidigt och inte alls. Tiden som ett linjärt skeende där det ena leder till det andra är ett koncept om tillvaron, konstruerat för vår förståelse. Vad den egentligen mäter är himlakropparnas rörelser. Man kan tänka sig en tid där alla tänkbara scenarier utspelas, likt grenarna på ett enormt träd. Man kan tänka sig en annan tid, där allt händer samtidigt, som snapshots lagda på hög. Det finns en tid där jag är född och inte född. Livet är tiden mellan födelse och död. Resten är evigheten.

Den 1 maj får jag ett meddelande på Messenger. En vän har blivit uppmärksammad av en släkting på en artikel i tidningen. Handlar den om Bella? Jag klickar på länken. Patologen i Lund har testat en ny teknik för att se coronavirus i vävnad. Man har testat det på vävnad från personer som dött utan att ha testat positivt för covid-19 och flera av dem har viruset på platser i kroppen där det inte borde hittas. En av de avlidna är väldigt ung. Patologen har en teori om att viruset eventuellt kan träffa luktnerven och via den ta sig direkt till hjärnan. Men det är inte belagt. Intervjun uppmärksammas på flera ställen men det blir snabbt tyst. Maken och jag vet varken ut eller in; vi vill lita på att sjukhuset skulle informera oss först men vi undrar ändå om den där unga personen. Vi får ett meddelande från sjukhuset dagen efter, om att utredningen inte är klar och att de kommer att ringa oss på måndagen för att rapportera vad som har gjorts hittills. Det är en mycket omfattande utredning som pågår. 

Att hålla ett sådant samtal hemma är svårt. Vi behöver vara med båda två på högtalartelefon men vi vill inte att Didi ska höra. Hon har ju skola hemma nu, så det blir lite klurande innan vi har säkrat situationen. Själva telefonsamtalet blir en surrealistisk upplevelse. Jag är både där och inte där. Det är som att sitta fast i en helvetesloop och se livet spelas upp. Bengt berättar om att prover som tagits, allt man gjort. Folkhälsomyndighetens labb har varit involverat. Eftersom man inte alls vet vad som utlöste det dödliga tillståndet hos vårt barn, läggs det stora resurser på utredningen. Jag är lugn och samlad och antecknar under samtalet. Maken går runt, runt och viftar med en plastlist för att få någon sorts utlopp. I mitt huvud finns samtidigt ett vrål av sorg. Proverna, det är vävnad från mitt barn. Små tunna bitar av Bellas hjärna, detta magiska palats, skickas som objekt. Hur blev det så här? Det får vi inte veta nu heller. Utredningen är, som det heter, ej konklusiv. 

Men en av de saker som man har gjort, är att man har testat den nya infärgningstekniken för virus. När den kom till Lund testade man på Bella först och ja, man tyckte att man såg SARS-CoV-2, men var inte helt säker. Då började man testa på flera fall där man inte säkert kunnat se orsaken till att människor blivit sjuka och fick mer tydligt positiva svar. Så Bellas svar ska skickas vidare för second opinion på andra labb. Vi ska få ett samtal med patologen, samma person som intervjuades i tidningen, så vi kan få fråga henne direkt om vad hon sett och hur hon tolkar det. Utredningen går in i ett nytt skede. Vi kommer kanske aldrig att få ett svar på vad som hände med vårt barn. Vid det här laget känner båda vi föräldrar att det inte kommer att spela så stor roll, för ett svar kommer ändå inte att ge oss Bella tillbaka.

I kontakterna med sjukhuset förstår vi att de uppskattar att vi inte springer ut på barrikaderna och skriker, att vi är diskreta med det här. Teorin om att viruset kan passera direkt till hjärnan utan allmän infektion är ju inte bevisad. Man ska inte jaga upp folk i onödan. Jag upplever det ändå som en munkavle. Anledningen till att jag inte gör mer väsen av något alls är hopplöshet, inte förstånd. För mitt förstånd säger mig att i mötet med en okänd fara är det bättre att agera efter det man inte vet än efter det man vet. Så om man till exempel inte säkert vet att ett virus inte är luftburet, ska man vara så försiktig som man är med ett luftburet virus. Därför känns det märkligt att under pandemi-året 2020 fattas en massa beslut utifrån empiri men inte så många utifrån att det saknas empiri. Eftersom man inte vet att viruset kan vara farligt för barn, agerar man som om det är ofarligt för barn. Det är bra eftersom det fungerar. Folk fortsätter att skicka barnen till skolan och allt kan fortsätta mer eller mindre som vanligt. 

Viruset muterar snabbt och under hösten 2020 ökar smittan plötsligt lavinartat, i synnerhet i skolorna. Hela lärarlag slås ut. När man väl ställer om till distansundervisning är det redan för sent för många barn. Det visar sig att det fungerar ok som undervisningsform, bättre för vissa och sämre för somliga. Men så här är det: man kan ta igen missad skoltid och efter en trist uppväxt kan man ändå ha ett bra liv. Men om du dör kommer du inte tillbaka. Om du får permanenta lungskador blir du aldrig helt frisk igen. Och så vidare. Men nu resonerar jag på individnivå och besluten togs på systemnivå. När man ställer system mot individ vinner systemet.

Så i maj 2021 försöker jag bearbeta informationen om vad som möjligen kan ha hänt med mitt barn. Det brinner en vrede djupt inne i mig, men det är en vrede som jag jag inte känner igen. Mitt högfungerande jag har inte kontakt med med den rasande. Jag fortsätter att ta hand om familjen, att jobba, att sköta om hästen och träna. Jag träffar vänner. Vi fikar. Himlen är blå. Solen skiner.

Vi sitter i solskenet på en bänk framför Grand i Lund och fikar, Moas mamma och jag. Vi har köpt med oss kaffe och kakor från Inkognito, cafeet på gågatan. Det är fullt med folk i rörelse. Moa och Didi går i affärer tillsammans. Det är skönt att de kan göra vanliga tonårssaker och ha roligt tillsammans. Vi mammor tar en paus och pratar om livet, föräldraskapet, allt det där. Men min upplevelse i sådana stunder är att jag är kluven: en del spelar med i livet och deltar, en del är ensam ute i vildmarken. Jag tänker ibland på Voldemort i Harry Potter-böckerna, som har gjort så hemska saker att hans själ är splittrad och fragment av den är gömda på olika ställen. Jag funderar över det där, om den som är förövare verkligen splittras av handlingens hemskhet. Om det är en rimlig tanke. Ur ett objektivt perspektiv skulle det fungera så, ifall man bryter mot en god naturlag av något slag. Ur ett subjektivt perspektiv förutsätter det att förövaren omfattas av en moral.  Jag tänker att det  är en osäker logik. Är det inte ofta så att den som har upplevt riktigt hemska saker går sönder? Jag är i spillror och en del av mig väntar redan där, på kyrkogården. Några skärvor skramlar omkring i skalet som sitter i solen och fikar. 

“Jag önskar att jag kunde skriva att någonting var annorlunda. Men vi verkar ha fastnat i detta hemska. Bella dyker inte magiskt upp efter att ha varit ute med kompisar eller åkt inlines. Vi blir inte magiskt lyckliga.” Dagboken beskriver det som jag vet varje dag, att den lyckliga tiden är över. Våren som pågår gör det inte lättare. Det drar ihop sig till Valborg men på grund av pandemin blir det inget firande. Vi firar ändå inte. Men jag minns 2019, sista valborgsfirandet före pandemin, när vi gick till Saltsjöbaden tillsammans. I parken, mellan parkeringen och Långa bryggan, var det som vanligt musik och majbrasa och vi mötte flera familjer som vi kände. Flickorna träffade kompisar och gick iväg med dem. Jag tänkte att de börjar bli stora nu.

På valborgsmässoafton 2021 hör Bengt, som är neurolog och Bellas läkare, av sig. Det är honom vi har haft kontakt med på sjukhuset, han som har berättat hur utredningen gått hittills. Men vi har inte hört något sedan februari, då prover skickades till Folkhälsomyndighetens labb. Nu vill han ha ett telefonmöte med oss på måndag. Hela helgen går vi som på nålar. Alla lampor blinkar rött.

Vi är ute och promenerar i solskenet, en vän och jag. Jag känner mig avtrubbad, stum, men är tacksam för sällskapet. Hon pratar mycket om sina problem, stora som små, och det är helt ok för mig att fokusera på hur andra har det, så länge det går. Det har börjat bli ett mönster nu, att folk lättar sina hjärtan för mig och avslöjar hemligheter som de helst skulle ha behållit, men som de längtar efter att få dela. Jag tror att det har att göra med att min sorg är så offentlig, mina innersta känslor, min smärta, finns där för alla att se. Och eftersom de vet något så intimt om mig, känner de att de kan dela med sig mer av sig själva. Så får jag höra från olika vänner och bekanta om skilsmässotankar, otrohet, svek på jobbet, katastrofer i privatekonomin, psykisk ohälsa, missbruksproblem i familjen. med mera. Alla bär på något. Jag tror inte att min olycka får deras att kännas mindre. 

Min vän och jag går längs strandpromenaden och fastän det är mitt på en vardag möter vi många människor som njuter av vårsolen, i solglasögon och vaxade jackor och med små pandemi-hundar i släptåg. De distansarbetar antagligen. Vid Näktergalsvägen har det bildats en kö till kaffe-mopedvagnen, som ibland är på besök i byn. Det ser mysigt ut. Men vi har med oss en termos och vi sätter oss på en bänk i naturreservatet på Löddesnäs och tittar ut över sundet. Stora fraktfartyg ligger vid horisonten. De går så långsamt att de verkar stå stilla. Svagt, bortom dem, skymtar Köpenhamn. Det ser ut som det alltid har gjort, i alla fall sedan jag som barn lekte på strandängarna här. Här har vi också gått med barnen när de var små. En gång, när Didi och Bella var i förskoleåldern, det måste ha varit i juni, skulle vi plocka fläder här. Jag hade hämtat dem från förskolan och parkerat bilen vid grinden till kohagen. Utrustade med pappkassar och saxar gick vi tillsammans på stigen mot ängarna. Då mötte vi en joggare som stoppade mig och drog med oss till en dödligt skadad iller en bit längre bort på stigen. Hon sa att hon måste springa hem till sitt barn, där hennes mamma var barnvakt, men att hon nu litade på att vi skulle se till att djuret fick hjälp. Så mina två småbarn och jag lämnades med ett döende djur, medan hon glatt joggade hemåt till sin bebis. Det blev ett febrilt ringande till olika instanser för att få tag i viltvårdare men det ledde ingen vart. Man får inte ingripa så mycket med vilda djur, och vad gäller illrar så kan dee ju vara vilda eller tama. Man vet inte. Barnen var oroliga. Det som till slut hände var att illern i ett obevakat ögonblick flydde undan till en mer skyddad plats, i alla fall var den plötsligt borta. Vi plockade fläderblommor den dagen men det blev inte den trevliga utflykt som jag hade planerat. När jag nu sitter på bänken och dricker kaffe, ser jag alla dessa scener spelas upp igen. Allt jag har är minnen. 

Efter påsklovet går skolan tillbaka från fjärrundervisning till närundervisning. Det blir många nya ord och begrepp under pandemin. Närundervisning är alltså vanlig undervisning på plats i skolan. För Didi har det varit bra att ha fjärrundervisning, att kunna delta hemma, trygg i sitt rum,och ändå på samma villkor som alla andra. Det har förstås varit ett par incidenter, när lärare inte riktigt har tänkt sig för. Som personen som bad eleverna diskutera i grupp vad de hade varit med om på jullovet (alla visste vad Didi varit med om, de hade ju en sorgestund och minnesbok i skolan). Eller när de skulle diskutera synen på döden enligt olika religioner. Didi vet mer om döden än hon vill veta. Det har förstås skadat förtroendet. Men när eleverna nu ska vara på plats i skolan händer saker som till slut gör det omöjligt för Didi att gå dit. 

En dag kommer Didi hem och säger att hon kommer inte gå tillbaka till den skolan. Så här i efterhand tänker jag att alla vi vuxna måste ha varit helt blåsta som alls begärt det av henne. Didi är en tjej som man aktar sig för och det har Bellas mobbare lärt sig den hårda vägen. Jag vet inte detaljerna, bara att han ska ha försökt vara kaxig och det slutade med att han sprang därifrån gråtande. Men de har skåpen nära varandra och därför kilar han undan och gömmer sig när hon är där. En dag missar han det, de möts vid skåpen och det blir droppen för Didi: hon ska inte behöva se Vilgot alls. Någonsin. Vi föräldrar håller bara med. Skolan går med på att hon ska få en anpassning och avsluta terminen med så kallad fjärrundervisning. Mobbaren går kvar. Vi börjar ser oss om efter en annan skola. 

Men vänta lite nu, visste inte skolan om hur det låg till? Jo, det gjorde de. Men gjorde de ingen åtgärdsplan? Bra fråga, jag lyfte det med rektorn. Faktum är att vi tog upp mobbningen och trakasserierna flera gånger när Bella gick i den skolan men jag fick ingen information om åtgärdsplan, ingen verklig återkoppling om åtgärder eller uppföljning. Svaren var undflyende. Det jag ångrar idag är 1) att vi inte bytte skola direkt, och 2) att jag inte anmälde det hela till huvudmannen. Men sedan har vi problemet i nästa led, att skolan, med skolplikten i ryggen, tvingade Didi att dela skola med hennes döda systers mobbare, samma person som sagt att han tyckte att Bella skulle döda sig själv. Vad är det för arbetsmiljö? Var finns riskbedömningen på det? Jag känner mig dum och naiv när jag tänker på det men skolan var direkt oansvarig. Vi håller god min den sista tiden av terminen för Didis skull och för att vi tycker om hennes lärare, som håller mycket i skolkontakterna. Men några månader senare får jag mig en riktig tankeställare. Vi återkommer till det. 

Så mycket smärta, så mycket vrede. Hoppträningen är min räddning. Tillsammans med Kompis kommer jag igång och kan känna lite frihet och glädje i korta stunder. Så en dag efter träningen, vi har precis avslutat med några riktigt fina språng, kommer ett patetiskt men väldigt smärtsamt bakslag. Jag har gjort iordning hästen och står bredvid honom i tomboxen, där han kunnat stå lös medan jag pysslade. Jag har inte hunnit byta från ridstövlar till stallskor än, grimman är på och jag ska strax ta in honom. Då undrar min träningskompis om hon ska plocka undan lite av hindermaterialet. Vi dividerar lite om det en stund och Kompis, som vill ha sin krubba, tappar tålamodet och stampar till. Han stämplar sidan av min fot så höger lilltå blir mos. Jag vrålar rakt ut, öppnar boxdörren och leder honom linkande till hans egen box. Först därefter störtar jag till sadelkammaren, landar på en stol och drar snabbt av mig stöveln. Det vi ryttare är mest rädda för är inte en fraktur, utan att foten ska hinna svälla så att vi måste klippa upp våra fina, väl inridna läderstövlar. Stöveln klarar sig men lilltån är kvaddad. Den är enorm och blodfylld, hela sidan av foten färgas strax av inre blödning. Jag kyler och tejpar tån när jag kommer hem men det känns meningslöst att söka läkarvård för skadan. Det ska ta många månader innan foten känns bra igen. Sommaren 2021 hakar jag på “fula skor”- trenden och går i ultrafula campingsandaler. Som tur är kan jag rida i stallskorna, som har stålhätta.

På kvällen, ja varje kväll faktiskt, fortsätter jag att natta henne. När jag sedan ligger i sängen och ska sova får jag en fantomkänsla av det lilla barnet Bella som sover vid min sida, med huvudet på min arm. Jag minns hur det var att dofta i hennes hår. Och jag minns den där natten, den sista natten av min föräldraledighet, när jag skulle upp och åka till kontoret nästa dag. Jag låg där, på samma plats, i samma säng, på sidan och höll om mitt lilla barn när hon sov och tårarna bara rann. Tyst för att inte störa de andra. Jag ville inte skiljas från barnen, ens för en dag. Tårarna kommer också vid minnet. Varje dag börjar med insikten och saknaden och slutar i tårar. Och alla våra vackra och glada minnen tillsammans går nu i moll. Den där semestern, vi var lyckliga då. Den tiden kommer inte tillbaka. Lycka och sorg är sammanflätade, precis som liv och död. De kvällar när känslorna bara blir för mycket tar jag en insomningstablett och får lite vila. Till en början fungerar det. Men för det mesta tar jag bara melatonin för att somna och propavan för att inte vakna i vargtimmen, utlämnad till förtvivlan och den rena kalla fasan. 

Det blir påsk även detta året. Jag pyntar för formens skull och för att inte signalera till familjen att jag har gett upp. Men jag tänker på förra påsken. 2020 spelas hela tiden upp parallellt med 2021. Och 2020 kom pandemin. Det började med några notiser i början av året. Under sportlovet, när vi var på väg hem från Uppland, kom de första rapporterna om svenska fall. En kvinna i Jönköping hade fått smittan under en resa. Men det förstod man, och det visade sig ganska snart, att sjukdomen snabbt skulle bli mer allmänt spridd. Sportlovsresandet bidrog och det. Särskilt Stockholm var hårt drabbat i det som kom att kallas för första vågen. I Skåne märkte vi först inte så mycket av själva smittan. Restriktionerna var dock tydliga på en punkt: träffa inte era äldre släktingar över 70 år. Det drabbade många familjer hårt men vi ville ju inte heller att mor- och farföräldrarna skulle bli sjuka och dö. 

Så påsken 2020 satte vi oss i bilen, Maken, Didi, Bella och jag, och körde iväg på en utflykt till vackra Bjäre. I Ängelholm stannade vi på Willys och köpte ett påskägg som vi fyllde med godis. Sedan körde vi till min mammas hus och lämnade ägget i trädgården. Hon och min styvfar kom ut och vi fick fika på säkert avstånd från varandra. Efter den gången träffade min mamma inte sina barnbarn igen på många månader. Våra släktingar missade nästan helt det som skulle bli Bellas sista månader i livet. Det är ett extra lidande i lidandet. Man talar inte så mycket om det här men vi är många i Sverige, ja i hela världen, som har förlorat dyrbar tid med våra kära, tid som aldrig kan tas igen eftersom det är för sent. När samhället har kommunicerat om restriktioner och konsekvenser har det varit på ett systemiskt plan. Men det drabbar personligt och det drabbar hårt.

På morgnarna mediterar jag för att hela jaget. Uppdelningen mellan olika persona är inte bra och med meditation öppnas dörrar i hjärnan, mellan delar som tidigare varit slutna. Jag läser på om olika hjärnvågor, hur hjärnan påverkas fysiologiskt av meditation. Men egentligen, vad ska det vara bra för? Det finns mer evidens av praktik än det finns medicinskt. Folk har mediterat i årtusenden. Meditationen öppnar sinnena och skärper introceptionen. För en kort stund är du enad. Det finns två varianter som jag använder, beroende på dag och känsla. Den ena meditationen har jag fått från Thich Nhat Hanh: du föreställer dig att du är en liten sten som släpps ner i en flod. Kallt klart vatten forsar förbi dig medan du saktar dalar ner. Vattnet symboliserar omvärlden, dina tankar och måsten, som du låter passera. Du landar i den lena mjuka sanden, där du vilar tryggt medan vattnet fortsätter att passera förbi, inte ditt problem. Du är stilla. Den andra meditationen liknar mer det som kallas bodyscanning, där du flyttar ditt medvetande genom kroppen. Men i min version är det solljus som fyller dig, med start i tårna och fortsätter ända upp till hjässan för att sedan flöda genom hela dig. Jag menar att man kan prova många tekniker innan man landar i ett par stycken som fungerar. Den stora skillnaden är mellan att praktisera meditation alls eller inte. Min undran är om det kommer att hjälpa mig till ett helt jag.

Under våren börjar förnimmelsen av att bli längre. Eller är det alla andra som blir kortare? Jag har en känsla av att torna upp mig, bli ännu längre än förut. En rak, allvarlig gestalt som skär genom landskapet. Det är något som jag inte talar med andra om. En annan upplevelse handlar om något som jag har slutat att uppleva: rädsla. Det är som om någon har kapat de trådarna i hjärnan. De små saker som förr gav  mig ångest lämnar mig nu oberörd. Men de stora sakerna skrämmer mig inte heller. Det här är något som jag kommer att fundera mycket över. Men insikten börjar med att jag inte känner något pirr i magen när jag galopperar mot ett hinder. Inget alls. Jag är nästan för lugn, för Kompis undrar över radiotystnaden. Han är van vid en mer aktiv och spänd ryttare. Känslan av att flyga över hindret är fantastisk men den lilla anspänningen i ryggen vid anridningen, som kom av nerver, den finns inte längre. Att inte vara rädd för att dö, att inte vara rädd för att krascha eller misslyckas, att inte vara rädd… Det ändrar på allt. Ibland känner jag fasan öppna sig som en iskall avgrund i mig men jag är inte rädd.

Jobbet är lite konstigt, för jag har kompetens och drivkraft men inga befogenheter. Det såg Lars till. Det ska lämnas in en ansökan om statsbidrag. Jag har skrivit ett par lyckade ansökningar förut och jag vet att kommunen desperat behöver pengarna, eftersom det knappt finns någon kulturbudget. Men jag får inte besked från politiken om vad jag kan söka för. Därför skriver jag två ansökningar, en plan A och en plan B. Det blir alltså mycket extra jobb för att kommunen ska få den här chansen. På morgonen samma dag som ansökan ska vara inlämnad får jag veta att det är rött ljus för plan A men att plan B är ok att lämna in. Det betyder att kommunpolitikerna ännu en gång väljer att inte satsa på meröppna bibliotek, något som nu finns i nästan alla skånska kommuner. Men alltså inte i denna vidsträckta landsbygdskommun med behov av service ute i byarna. Jag frågar varför? Svaret är att Styret inte tror att kommuninvånarna kan hantera det, det blir säkert problem med skadegörelse. Det var det beskeden jag fick. Jag vet inte hur diskussionen gick, om det alls fanns någon. Tidigare har min närmaste politiker skyllt på (m), fast jag anar att ingen av dem är positiv till meröppet. Men det är i alla fall tydligt att min tid och min kompetens har ringa betydelse och att det saknas intresse för utveckling. Jag lämnar in ansökan och hoppas på det bästa.

Dagboken blir allt mer repetitiv. Det är bara gnäll. Den hjälper inte; jag blir bara trött på mig själv. Jag tänker att om Bella hörde allt det här så skulle hon inte stå ut med att lyssna. Vi vet fortfarande inte vad som tog vårt barn ifrån oss, varför Bella blev sjuk. Vi väntar på information från sjukhuset om utredningen men det är tyst. Maken och jag känner båda att det börjar kännas överspelat, för oavsett vad de kommer fram till kommer det inte att ge oss vår Bella tillbaka. De kommer inte att kunna rädda henne, troligen kunde de aldrig det. Men kanske kan de rädda andra, som i framtiden blir sjuka på samma sätt. Det är den bästa utkomsten vi kan hoppas på av det här. Ingen familj ska behöva gå igenom samma sak som vi gjorde, ingen ska behöva se sitt barn i det tillståndet och stå maktlös bredvid. Jag minns det så tydligt som om det vore precis nu, hur jag stod vid hennes säng på barnintensiven och önskade att vi kunde byta, att sjukdomen kunde vandra över till mig och lämna Bella frisk och fri. Också idag önskar jag att vi kunde byta plats, så att hon fick sitt liv och sin framtid. Jag har redan haft mitt.  

När vi skulle välja ut vad vårt barn skulle ha på sig och vad hon skulle få med sig i kistan, hittade vi bara dophjärtat, av alla hennes fina smycken. Var fanns de andra? Vi blev fundersamma och tittade i Didis smyckeskrin också. Också där saknades smycken, presenter från dop och födelsedagar. Tyst och metodiskt genomsökte jag huset, från källare till ovanvåning men de var borta. Hade vi haft inbrott utan att märka det? Det verkade osannolikt, hela skrinen hade väl tagits då och mina smycken med men de fanns kvar allihop. – Bara flickornas finsmycken är borta. Det känns som om ännu en bit till av Bella har tagits ifrån oss. Jag samlar hennes favoritörhängen i en ask och lånar dem ibland. Då känns det lite som att ha med sig henne. Men jag fortsätter att leta efter finsmyckena.

En dag sitter jag i Bellas rum och går igenom hennes skrivbordslådor. Det känns inte helt bekvämt: självklart finns här saker som hon aldrig avsett för mig att se. Så jag försöker att leta utan att snoka. Det är en svår balans. Där finns massor med pennor, skissblock och annat tecknarmaterial. Mycket av det hon har ritat är mörkt. Ingen överraskning, precis. Bellas dragning till det gotiska är medfödd. Redan som liten fascinerades hon av Tim Burtons filmer. En gång hörde de av sig från förskolan och undrade vad Bella hade sett, egentligen? Hon hade pratat om en flicka som tappade armen. Det var från “A Nightmare Before Christmas”, som hennes mamma hade tyckt var en lämplig barnfilm. Fan vet om de trodde mig. Kanske hade vi lik i garderoben där hemma? Favoritboken var “Coraline” av Neil Gaiman, som hon läste på engelska, och dyslexin hindrade henne inte heller från att läsa “Jurtjyrkogården” och andra tegelstenar av Stephen King. När jag tittar på en del av hennes teckningar och texter känns det nästan profetiskt, som om hon anade mörkret som väntade. Fasan isar genom mig. Bella skildrar plötslig död, att förlora kontrollen över sin kropp, att något väntar, bidar, för att ta henne med sig. 

På graven börjar jordhögen nu sjunka. Jag sitter bredvid i gräset. Ibland spelar jag någon av hennes favoritlåtar från mobilen. Varje dag berättar jag hur mycket jag älskar henne, som jag alltid har gjort: oändligt. Men vid den här tiden börjar jag också hitta på en historia, någonting mörkt som Bella skulle gilla. Så jag berättar bitar ur den och funderar högt över detaljer och karaktärer. Jag vill hitta på något som Bella skulle gilla. Så hon inte bara måste lyssna på mitt gnäll. Men det är först när jag börjar skriva på den här skildringen av helvetesåret som jag också börjar skriva den andra texten. Det hade kanske varit bättre att fokusera på ett projekt men det var så här det ville sig. De hör ihop.